PTSD - Diagnos och Behandling
Här får du råd om hur PTSD behandlas. Tanken är att du kan skriva ut detta och ta med dig till din psykolog, läkare, terapeut eller sjuksköterska på vårdcentralen eller psykiatrin där du får din behandling som ett diskussionsunderlag kring hur ni kan komma vidare i din behandling.
PTSD är som en hennatatuering i skräckcentrum i hjärnan. Den sitter jättehårt men den går att tvätta bort.
PTSD är som att man har en hennatatuering i skräckcentrum. Hennatatueringen sitter där extremt hårt och så länge den finns i skräckcentrum skapar den flashbacks, återupplevande, mardrömmar och känslomässig avtrubbning.
Varje gång man undviker det som skapar skräck blir det värre nästa gång man kommer i närheten av det eller tänker på det. Vid PTSD undviker man sina tankar och känslor. Varje gång tankarna och känslorna återkommer blir de starkare så man måste undvika ännu hårdare.
Problemet är att man inte bara kan undvika sina negativa känslor utan samtidigt undviker man de positiva känslorna och man får en depression som är omöjlig att blir av med om man inte också blir av med sin PTSD. Behandla PTSDn först så försvinner depressionen automatiskt.
Exponeringsterapi
Sättet att bli av med hennatatueringen är att gå i exponeringsterapi.
Exponering innebär att man utsätter sig för något man är rädd för gång på gång tills hjärnan har tröttnat på rädslan. Exponerings terapi vid PTSD kan man kalla för skräckfilmsterapi.
När man ser en skräckfilm första gången känns det outhärdligt om man är rädd för skräckfilmer. Ser man skräckfilmen 30 gånger på raken tröttnar man på rädslan och inte ens de mest skrämmande scenerna framkallar någon rädsla. Precis på samma sätt funkar psykoterapi vid PTSD.
Genom att utsätta sig för händelsen tillsammans med terapeuten gång på gång tröttnar hjärnan på den hemska händelsen. Hennatatueringen tvättas bort i skräckcentrum.
Vid PTSD kan man behandla med SSRI (vanliga antidepressiva). SSRI botar aldrig en PTSD men kan ibland lindra känslorna något så det ska bli lite enklare att stå ut med exponeringsterapin innan hjärnan börjat vänja sig vid de hemska minnena.
Det finns två typer av exopneringsterapi vid PTSD, Prolonged Exposure (PE) och Eye Movement Desensitization Reprocessing (EMDR). Den vanligaste är PE och innebär att man tillsammans med terapeuten spelar in en berättelse om traumat. Sedan lyssnar man på inspelningen upprepat varje dag tills hjärnan har tröttnat på de hemska upplevelserna och man inte får några skräckkänslor längre.
“Skräckfilmsterapi”. Den mest effektiva behandlingen är jättejobbig att gå igenom. Men efteråt får man ett nytt liv.
För de flesta med PTSD är förstahandsbehandling någon form av traumafokuserad psykoterapi.
De vanligaste i Sverige är Prolonged Exposure Psykoterapi (PE), Eye Movement Desensitisation Reprocessing (EMDR) och kognitiv beteendeterapi (KBT).
Prolonged Exposure Psykoterapi (PE) – PE består vanligtvis av 12 sessioner som omfattar andningsträning, utbildning om vanliga reaktioner på trauma och bearbetning av traumat. Sätten att exponera varierar och beror på vad patienten undviker, patientens vilja och tillgängligheten för minnen av traumat. Grundtanken är att man spelar in en berättelse om det värsta traumat och blir “skräckfilmen”. Sedan lyssnar man på den tills hjärnan totalt har tröttnat och berättelsen och inte får minsta skräck längre.
Eye Movement Desensitisation Reprocessing (EMDR) är en form av psykoterapi som har komponenter av KBT och exponeringsterapi men som också innehåller ögonrörelser fram och tillbaka under exponering.
Tekniken går ut på att patienten föreställer sig en scen från traumat, med fokus på den medföljande kognitionen och känslan, medan terapeuten för två fingrar över patientens synfält och instruerar patienten att följa fingrarna. Sekvensen upprepas tills ångesten minskar, vid vilken tidpunkt patienten instrueras att generera en mer adaptiv tanke. Ett exempel på en tanke som ursprungligen förknippades med den traumatiska bilden kan vara "Jag kommer att dö", medan den mer funktionella tanken kan sluta som "Jag klarade mig. Det är i det förflutna.”
En del patienter har svårt att klara av hemläxor där man skall lyssna på sitt trauma som i PE. Då är EMDR bra för där sitter terapeuten med hela tiden och guidar patienten genom exponeringen.
Kognitiv beteendeterapi — KBT för PTSD inkluderar både kognitiva och beteendemässiga komponenter. Inom kognitiv terapi hjälper terapeuten patienten att identifiera och korrigera förvrängda föreställningar. Beteendeterapi använder tankeövningar eller verkliga upplevelser för att få symtomminskning och förbättrad funktion. Ytterligare komponenter som utbildning, avslappningsövningar, träning i känsloreglering och stresshantering ingår ofta i KBT.
Dialektisk beteendeterapi för PTSD (DBT-PTSD) kan ha en specifik roll för att hantera patienter med komplex PTSD (dvs. de med samtidiga drag av personlighetssyndrom).
Vid jämförande studier mellan olika terapiformer har de haft liknande effekt på PTSD.
Efter en lyckad exponeringsterapi får många ett nytt liv!
Om du har gått PTSD terapi och inte lyckats. Var inte ledsen! Kontakta psykiatrin och be om ett nytt försök.
Alla är inte motiverade för exponering första gången så det kan behövas både en andra och en tredje gång innan man är fullt motiverad att stå ut med skräckfilmen. När man väl har den motivationen kan man få ett nytt liv.
PTSD
Posttraumatisk stressyndrom (PTSD) utvecklas efter ett trauma där en person upplever intensiv skräck.
PTSD-symptom är påträngande tankar, mardrömmar och flashbacks om tidigare traumatiska händelser, undvikande av saker som påminnelser om traumat, överdriven tendens till att hoppa till (”skotträdd/skvätträdd”) och sömnstörning.
Symptomen leder till betydande social, arbetsrelaterad och mellanmänsklig svårighet att funka.
En stor utmaning vid PTSD är att personen undviker att tänka på traumat. Ibland söker den vård för depression och det är först när man frågar specifikt som det framkommer att den underliggande orsaken är PTSD.
PTSD
Alla som drabbas av trauma får inte PTSD.
PTSD-riskfaktorer:
Riskfaktorer innan traumat för att utveckla PTSD är:
Kvinnligt kön
Ålder vid trauma
Lägre utbildningsnivå
Lägre socioekonomisk status
Separerad, skild eller änka/änkling
Traumans historia
Negativa upplevelser i barndomen
Psykiatrisk sjukdom hos den drabbade eller ärlighet för psykiatrisk sjukdom
Dåligt socialt stöd
Kraftig svårighetsgrad på reaktionen direkt efter traumatiska händelsen
Kvinnor löper fyra gånger större risk att utveckla PTSD än män vid samma typ av trauma.
Diagnoskriterier för PTSD:
A. Exponering för faktisk eller hotad död, allvarlig skada eller sexuellt våld på ett (eller flera) av följande sätt:
1. Att direkt uppleva den eller de traumatiska händelserna.
2. Att personligen bevittna händelsen/händelserna när den inträffade för andra.
3. Att lära sig att den eller de traumatiska händelserna inträffade hos en nära familjemedlem eller nära vän. I fall av faktisk eller hotad död för en familjemedlem eller vän måste händelsen/händelserna ha varit våldsamma eller oavsiktliga.
4. Upplever upprepade eller ext återkalla exponering för aversiva detaljer om den eller de traumatiska händelserna (t.ex. räddningspersonal som samlar in mänskliga kvarlevor; poliser som upprepade gånger utsatts för detaljer om barnmisshandel). Obs: Kriterium A4 gäller inte exponering genom elektroniska medier, tv, filmer eller bilder, såvida inte denna exponering är arbetsrelaterad.
B. Närvaro av ett (eller flera) av följande intrångssymtom associerade med den eller de traumatiska händelserna, med början efter att den traumatiska händelsen inträffade:
1. Återkommande, ofrivilliga och påträngande plågsamma minnen av den eller de traumatiska händelserna.
Notera: Hos barn äldre än sex år kan repetitiv lek förekomma där teman eller aspekter av den eller de traumatiska händelserna kommer till uttryck.
2. Återkommande plågsamma drömmar där drömmens innehåll och/eller påverkan är relaterade till den eller de traumatiska händelserna.
Notera: Hos barn kan det finnas skrämmande drömmar utan igenkännligt innehåll.
3. Dissociativa reaktioner (t.ex. tillbakablickar) där individen känner eller agerar som om den eller de traumatiska händelserna var återkommande. (Sådana reaktioner kan förekomma på ett kontinuum, där det mest extrema uttrycket är en fullständig förlust av medvetenhet om den nuvarande omgivningen.)
Notera: Hos barn kan traumaspecifik återupptagning inträffa i lek.
4. Intensiv eller långvarig psykisk ångest vid exponering för interna eller externa signaler som symboliserar eller liknar en aspekt av den eller de traumatiska händelserna.
5. Markerade fysiologiska reaktioner på interna eller externa signaler som symboliserar eller liknar en aspekt av den eller de traumatiska händelserna.
C. Ihållande undvikande av stimuli associerade med den eller de traumatiska händelserna, med början efter att den eller de traumatiska händelserna inträffade, vilket framgår av en eller båda av följande:
1. Undvikande av eller försök att undvika plågsamma minnen, tankar eller känslor om eller nära förknippade med den eller de traumatiska händelserna.
2. Undvikande av eller försök att undvika yttre påminnelser (människor, platser, konversationer, aktiviteter, föremål, situationer) som väcker plågsamma minnen, tankar eller känslor om eller nära förknippade med den eller de traumatiska händelserna.
D. Negativa förändringar i kognitioner och humör förknippade med den eller de traumatiska händelserna, som börjar eller förvärras efter att den eller de traumatiska händelserna inträffade, vilket framgår av två (eller flera) av följande:
1. Oförmåga att komma ihåg en viktig aspekt av den eller de traumatiska händelserna (vanligen på grund av dissociativ minnesförlust och inte på andra faktorer som huvudskada, alkohol eller droger).
2. Ihållande och överdrivna negativa övertygelser eller förväntningar om sig själv, andra eller världen, till exempel:
"Jag är dålig”
"Ingen kan lita på"
"Världen är totalt farlig"
"Hela mitt nervsystem är permanent förstört"
3. Ihållande, förvrängda kognitioner om orsaken eller konsekvenserna av den eller de traumatiska händelserna som får individen att skylla sig själv eller andra.
4. Ihållande negativt känslomässigt tillstånd (t.ex. rädsla, fasa, ilska, skuld eller skam).
5. Markant minskat intresse eller deltagande i betydande aktiviteter.
6. Känslor av avskildhet eller utanförskap från andra.
7. Ihållande oförmåga att uppleva positiva känslor (t.ex. oförmåga att uppleva lycka, tillfredsställelse eller kärleksfulla känslor).
E. Markanta förändringar i upphetsning och reaktivitet i samband med den eller de traumatiska händelserna, som börjar eller förvärras efter att den eller de traumatiska händelserna inträffade, vilket framgår av två (eller flera) av följande:
1. Irritabelt beteende och ilska utbrott (med liten eller ingen provokation) uttrycks vanligtvis som verbal eller fysisk aggression mot människor eller föremål.
2. Hänsynslöst eller självdestruktivt beteende.
3. Hypervigilans.
4. Överdriven skrämselreaktion.
5. Problem med koncentrationen.
6. Sömnstörningar (t.ex. svårigheter att somna eller sömnlös sömn).
F. Varaktigheten av störningen (kriterierna B, C, D och E) är mer än en månad.
G. Störningen orsakar kliniskt signifikant besvär eller försämring i sociala, yrkesmässiga eller andra viktiga funktionsområden.
H. Störningen beror inte på de fysiologiska effekterna av ett ämne (t.ex. medicin, alkohol) eller något annat medicinskt tillstånd.
Subtyper — Ange om presentationen av störningen är:
Med dissociativa symtom – Individens symtom uppfyller kriterierna för posttraumatisk stressyndrom, och dessutom, som svar på stressfaktorn, upplever individen ihållande eller återkommande symtom av något av följande (se "Dissociativa aspekter av posttraumatisk stressyndrom: Epidemiologi, kliniska manifestationer, bedömning och diagnos"):
1. Depersonalisering – Ihållande eller återkommande upplevelser av att känna sig fristående från, och som om man var en utomstående observatör av, sina mentala processer eller kropp (t.ex. att känna sig som om man var i en dröm; känna en känsla av overklighet hos sig själv eller kropp eller av tid rör sig långsamt).
2. Derealisering – Ihållande eller återkommande upplevelser av omgivningens overklighet (t.ex. världen runt individen upplevs som overklig, drömlik, avlägsen eller förvrängd).
Obs: För att använda denna subtyp får de dissociativa symtomen inte hänföras till de fysiologiska effekterna av ett ämne (t.ex. blackouts, beteende under alkoholförgiftning) eller ett annat medicinskt tillstånd (t.ex. komplexa partiella anfall).
Med fördröjt uttryck – Om de fullständiga diagnostiska kriterierna inte uppfylls förrän minst sex månader efter händelsen (även om uppkomsten och uttrycket av vissa symtom kan vara omedelbart).
Komplex PTSD/”disorders of extreme stress not specific specific” (Complex PTSD/DESNOS) hänvisar till en föreslagen subtyp av PTSD med komplex symtomatologi som ofta observeras som svar på långvarig traumatisering, som inträffar under avgörande utvecklingsperioder. Symptomen inkluderar dissociation, emotionell dysreglering, somatisering, förändrade relationer/anknytningar och förändringar i meningssystem (t.ex. att tro att det inte finns någon mening med livet; att förlora tron på andra).
Differentiering av akut stressyndrom – Individer som uppvisar symtom på posttraumatisk stress och funktionsnedsättning efter en mycket traumatisk händelse diagnostiseras med akut stressyndrom (ASD) under de första 30 dagarna efter händelsen. De flesta människor återhämtar sig helt inom denna period. För dem som förblir symtomatiska (vid den tröskel som fastställs av DSM-5-kriterierna) efter 30 dagar, klassificeras deras diagnos sedan till PTSD.